Ja, ni läste rätt. Dagens gästbloggare (eller vad man nu ska kalla det) är ingen mindre än min egen fader. Han ville av någon anledning väldigt gärna dela med sig av sin alldeles egna Mando story. "Jaa... why not? Du kan ju göra ett försök iallafall" tänkte jag (utan särskilt höga förväntningar). Så, mina damer och herrar, pojar och flickor, gamla och unga, här har ni en Mando story à la Pappa Hydén:

"Manu Chao?"
"Nej pappa, Mando Diao!"
"Heter dem verkligen inte Manu Chao?"
"Nej, Mando Diao"
"Jaha, mamma lyssnar iallafall på Manu Chao", tänker jag vidare och samtidigt förutsätter jag att nu drabbas jag av något svårtillgängligt såklart som allt annat min dotter lyssnar på.

Men se, där hade jag gruvligt fel.
"Pappa, lyssna på detta", var en ständig uppmaning från Emilia under ett antal månader. Detta var väl några år sen. Tänk er ett intensivt arbetsliv som Marknadschef, tre barn, fru, försök till egna aktiviteter och samtidigt vara den tålmodige fadren som ställer upp i alla lägen. En självklarhet samtidigt som det är rätt gott att få en stund helt för sig själv framför TVn och bara koppla bort allt genom att exemplvis njuta av en högkalibrig fotbollsmatch. Nå iallafall, som den tålmodige fader jag är fick jag åtskilliga gånger snällt räta på ryggen i soffan, böja fram mitt huvud och få ett par hörlurar satta på öronen. "Mando Diao!"
Hmm tänkte jag, det här har potential till något jag skulle kunna tänka mig att lyssna in mig på. Dessutom kunde jag ju inte undgå att förstå hur frälst min älskade dotter blivit. Mando Diao! Planscher, CD, DVD, planscher, stickers, hemsidor, konserter live på webben, planscher, stickers o.s.v. Tanken slog mig direkt att det verkligen kunde bli häftigt om vi hittade ytterligare en gemensam nämnare i musiken. Efter ett flertal "Pappa, lyssna på detta" började verkligen musiken fastna. Fan, detta är riktigt bra (här hade jag egentligen tänkt att dra paralleller till andra bra band men väljer att avstå, Mando Diao till ära). En annan viktig aspekt på det hela är definitivt den kultur och identitet Mando representerar. Jordnära killar från Dalarna som gör riktigt bra musik. Inget flamsande och inget påklistrat. Viktiga kriterier för mig. Alltså, det tog således inte speciellt lång tid att verkligen fastna för detta band som frälst min dotter, gett henne schyssta förebilder samt otroligt bra och trevliga kompisar. Jag var på Mandos konsert i Lund i våras och det var verkligen så coolt som min dotter påpekat ett antal gånger. Även min bror och hans son, d.v.s Emilias farbror och kusin var med eftersom Emilia också verkligen öppnat deras sinnen och fått dem väldigt intresserade av detta Mando som hon pratat så mycket om. Min bror, som hela sitt liv avgudat Beatles och självlärt sig gitarr. Det var ju gjutet att han också skulle med. Konserten var helt fantastisk! "If I don´t live today" i poetisk tappning som verkligen berörde enormt."GLORIA" och "Dance with somebody" var riktigt gott. Hela konserten faktiskt. Jag njöt inte bara av musiken. Utan även av att min dotter var 15 meter längre fram med sina polare och rockade loss. Go känsla. Den totala euforin uppstod emellertid först när basisten Carl-Johan helt plötsligt tog av sig sin jacka och visade upp sin MFF-tröja. När jag förklarade för Emilia hur häftigt jag tyckte detta var så tror jag att hon sen dess förstår att fotboll, Zlatan och MFF är vad Mando Diao är för henne. Nästan...

Ja, jag måste ju faktiskt erkänna att jag, efter att ha läst igenom det hela kommer på mig själv med att sitta och småle lite, haha. Så, där har ni, min pappas historia om hur han upptäckte Mando. Med lite hjälp av mig. Haha. För övrigt hoppas jag att alla som hade lov förra veckan hade ett bra sådant! Mitt var helt okej! Och nu är det nya tag i skolan som gäller. Men vet ni vad? Håll ut, för om två veckor är det fanträff. Hoppas ni har anmält er så att vi ses där! Lots of love, Emilia.

_____________________________________________________________________________________________

Yep, that´s right. The guest blogger of today is none other than my own father. For some reason he was very eager about telling you his very own Mando story. "Well... why not? You can at least give it a try" I thought (without any higher expectations). So, ladies and gentlemen, boys and girls, old people and young people, here you have a unique Mando story à la Hydén:

"Manu Chao?"
"No dad, Mando Diao!"
"They´re really not called Manu Chao?"
"No, Mando Diao"
"Hmm, at least mom is listening to Manu Chao", I´m thinking and at the same time assuming that this is yet another odd thing that I will never understand.

But you see, there I was terribly wrong.
"Dad, listen to this", was a constant request from Emilia for several months. This was a few years ago. Imagine a daily life as a hard working Marketing Manager, three children, wife, attempts to your own activities but at the same time being the patient father who is always there. Obvious of course although it is quite nice to have a moment for yourself in front of the TV and just relax to a great football game. Well anyway, as the patient father I am, I had to several times nicely straighten up from the couch, bend my head forward and get a pair of headphones in my ears. "Mando Diao!"
Hmm, I thought, this has the potential for something I would consider myself to listening to. More than anything, I could not help to understand how fond my beloved daughter had become. Mando Diao! Posters, CDs, DVDs, posters, stickers, websites, concerts live on the web, posters, stickers, etc. The idea struck me immediately that it could really be cool if we found another common interest in music. After several "Dad, listen to this" the music began to really get stuck. Damn, this is really good (here I had actually planned to draw parallels to other great bands, but I choose to not, Mando Diao to honor). Another important aspect of it all is definitely the culture and identity Mando represent. Down to earth guys from Dalarna who makes really good music. No faking and nothing "stuck on". Important criteria for me. Therefore it didn´t take very long to really like this band that pleased my daughter so, gave her nice role models, and incredibly good and nice friends. I was at Mandos concert in Lund this spring and it was really as cool as my daughter pointed out a number of times. Even my brother and his son, Emilia's uncle and cousin were there since Emilia also really opened their minds and got them very interested in this Mando that she had talked so much about. My brother, who had adored Beatles all his life, and taught himself to play guitar. Of course he was gonna come too. The concert was absolutely fantastic! "If I Do not Live Today" in a poetic version that really touched me deeply. "Gloria" and "Dance With Somebody" was really awesome. The entire concert actually. I not only enjoyed the music. But also by the fact that my daughter was 15 meters in front of me with her buddies rocking. Go-feeling. However the total euphoria occurred when the bassist Carl-Johan suddenly took off his jacket and showed off his MFF-shirt (Malmö FF, Swedish football team from Skåne). When I explained to Emilia how cool I thought this was, I think ever since then she understands that football, Zlatan and MFF is what Mando Diao is for her. Almost ...

I have to admit that after reading the whole story, I can´t keep from smiling a bit, haha. So, there it is, my dad's story about how he discovered Mando. With a little help from me. Haha. Lots of love, Emilia.

ÅÅÅh, vad fint det var! Jag och två kompisar hamnade i kanske mitten av kön pga. Försenat tåg och buss, men vi var lika glada ändå! Jag och en kompis gick in för att köpa Hurricane Bar. När jag stod och kollade på deras fina skivor ser jag plötsligt en dam som liknar Kerstin Norén väldigt mycket! Jag blir lite varm i kroppen men eftersom jag inte var helt säker på att det var hon gav jag bara henne ett leende, köpte skivan och gick tillbaks i kön. Jag berättade för mina kompisar att jag nästan va helt säker på att jag sett Kerstin och tjejerna framför mig började då skratta. Men då hörde jag en annan tjej säga till hennes kompisar att hon nyss sett Kerstin så jag rusade in och såg på när hon pratade med någon som jobbade på Bengans med hopp om att få ta en bild men tyvärr verkade hon ha bråttom så jag vågade inte fråga.

10 minuter över ett började dom släppa in. Det tog kanske fem minuter till för oss innan vi kom in till själva butiken. I högtalarna spelades bl.a. How we walk som jag är så knäsvag för. Jag fick tårar i ögonen och sjöng med. Sedan hände allt så snabbt, plötsligt stod jag precis framför Samuel. Han var så gullig och jag fumlade fram det jag skulle ha signerat vilket var Never seen the light of day skivan, Hurricane Bar skivan och bilden på mig och Gustaf. Han sa hej och log mot mig och jag rodnade. Sedan skickades det vidare till C-J som signerade och log. Bilden och skivorna skickades fram till Björn och jag trodde jag skulle dö, där satt han, mannen i mitt liv, snygg som bara den och log mot mig. Jag blev knä svag och bad om en kram vilket jag fick, åh vad jag hade längtat till den stunden! Allt skickades sedan vidare till Gustaf och när han fick syn på bilden på honom och mig granskade han bilden, kollade på mig, tittade ner och sa sen ”jo, men just det! Dig kommer jag ihåg från måndags haha. Vi var ju på TV också!” och gav mig det finaste leendet. Jag trodde jag skulle svimma men lyckades hålla mig till liv och fick en kram. Sedan var det fina Mats tur att signera och han var så söt. Vi började prata lite om att jag skulle se dom i Frankrike och han tyckte att det skulle bli skit kul. Vi sa hejdå och gick ca två meter sedan släppte allt, tårarna bara strömmade ner för kinderna och jag var så lycklig! Jag hade precis pratat med Mando Diao! Gustaf Norén hade känt igen mig och jag hade kramat Björn. Min lycka var på topp och vi ställde oss sist i kön. Bakom oss stängdes dörrarna. Fem minuter senare stod jag framför dom igen och nu med en helt underbart fin affisch som jag fick signerad. Efteråt när killarna skulle gå stod vi kvar vid bordet, jag frågade Björn om jag fick ta bild med honom och han svarade självklart. Sen så frågade jag Samuel och det fick jag absolut göra! Jag var SÅ lycklig, med tårar i ögonen stod jag och blev fotat bredvid dom. Jag fick även ta en bild med Kerstin tillslut och hon tackade oss för att vi gillade mando.

Gud, det var bland det finaste jag varit med om. Helt överlyckliga satt jag och mina vänner och diskuterade det som just hade hänt och jag har faktiskt fortfarande inte fått in det i min hjärna! Mando Diao är helt klart finast och om det nu är möjligt har jag blivit ännu mer kär i dom! - Margaux

Två underbara historier och en massa underbara bilder från signeringen i söndags. Mycket underhållande. Är det inte Josef och Jan som är framme och hälsar på Gustaf på den fjärde bilden förresten? Hur gulligt som helst. Tusen tack till Marguax och Caroline för att ni delade era historier med oss! Kram, Sara

Here are two stories and loads of great pictures from the signing session at Bengans in Stockholm this weekend. Just awesome. And please notice how cute the fourth pic is, Josef and Jan sayin hello to Gustaf. A huge "naaw" to that. Hehe. Thanks to Margaux and Caroline for sharing your stories and pictures! Love, Sara